Det var en kväll då regnet smattrade mot de höga fönstren i din våning. Du satt i din stora fåtölj, klädd i en åtsittande svart klänning som smekte dina former. Dina höga klackar vilade mot golvet, och i din hand höll du ett glas rödvin. Du var Madam – ingen ifrågasatte det.
Dörren öppnades försiktigt, och han steg in. Han visste redan vad som förväntades. Med en stadig blick mötte du hans ögon, och utan att säga ett ord sjönk han ner på knä framför dig. Spänningen i rummet var elektrisk, laddad med underförstådda regler och en outtalad överenskommelse.
”Var du sen?” Din röst var låg, men bestämd. Han svalde och skakade på huvudet.
”Nej, Madam.”
Ett leende lekte på dina läppar. Du lutade dig fram och lät dina fingrar glida över hans haka, drog honom närmare medan du studerade hans ansikte. ”Bra. Du vet att jag ogillar slarv.”
Han nickade och höll sin blick sänkt. Du njöt av hans underkastelse, av hur han gav sig hän utan att tveka. Det var din makt, din kontroll. Det var du som bestämde spelets regler, och han var mer än villig att följa dem.
”Upp med dig,” beordrade du, och han ställde sig omedelbart. Du reste dig långsamt från din fåtölj och cirklade runt honom, som ett rovdjur som studerade sitt byte. Din hand strök över hans skjorta, knäppte långsamt upp den medan du lät naglarna rista över hans hud. Han ryckte till, men stod stilla.
”Duktig pojke,” viskade du och lät din andedräkt kittla hans öra.
Han skälvde. Du log nöjt.
Spelet hade bara börjat.
Med ett snabbt ryck drog du av honom skjortan och lät dina naglar pressa in i hans bara hud, lämnade röda märken efter sig. Han drog efter andan men sade inget. Du ville se hans gränser, tänja på hans självkontroll. Ett bälte låg redo på bordet intill. Du greppade det och lät det smälla i luften, som en varning.
”Händerna bakom ryggen.” Din röst var kall, krävande.
Han lydde omedelbart, och du virade bältet runt hans handleder, drog åt så att han kände din kraft. ”Ingen protest. Duktig pojke.”
Du lät läderremmen smeka hans bara rygg först, sedan kom första smällen. Han andades häftigt in, men sa ingenting. Du log.
”Jag vill höra dig.” Smällen var hårdare nu, ekade i rummet.
Han stönade lågt, och du såg hur han kämpade för att behålla sin balans. Din dominans fyllde rummet, din makt var total.
”Du är min att forma, min att styra,” viskade du och tryckte honom mot väggen. ”Förstår du?”
”Ja, Madam,” flämtade han.
Ett mörkt leende lekte på dina läppar. Du drog honom hårt i håret, tvingade honom att möta din blick. ”Bra, för vi är långt ifrån klara.”
Du lät honom falla ner på knä igen, dina fingrar vilade vid hans käklinje innan du lät en örfil smälla över hans kind – precis tillräckligt för att få honom att vakna, men inte för mycket. Hans andetag var tunga, hans ögon brann.
”Du älskar det här, eller hur?” Din röst var mjuk, men hotfull.
”Ja, Madam,” andades han fram.
Du drog hans slips ur fickan och band den hårt för hans ögon. ”Då är det dags att testa din tillit.”
Hans kropp spändes, men han gjorde inget motstånd. Dina fingrar dansade över hans hud, naglarna lämnade brännande spår efter sig. Du älskade hur han reagerade på dig, hur han överlämnade sig själv helt och hållet.
Tiden förlorade sin betydelse, och när du till sist lät honom falla ihop på golvet, skälvande och utmattad, visste du att du format honom precis som du velat. Du lossade försiktigt bältet runt hans handleder, drog bort tyget från hans ögon och lutade dig ner.
”Duktig pojke,” viskade du i hans öra innan du lämnade honom där, en påminnelse om vem som alltid hade kontrollen.
Du reste dig och gick ut ur rummet, klackarna ekade i den tysta våningen. Nöjd. Tillfredsställd.
Och redo att göra det igen.
